Mellan regnskurarna tog vi oss en tur i skogen. Som vanligt är Gaya i sitt esse när hon får springa fritt.
   Vi mötte en äldre herre, Tommy kopplade upp Gaya och satte henne vid sin sida. Denna äldre herre beter sig som de flesta, stannar upp och stirrar på Gaya. Gaya är inte bekväm med detta för fem öre speciellt när denne herren hade keps på huvudet och stavar i händerna. Hon talar om för honom att det är inte ok att stanna på det sättet och stirra ut henne. Då gick han med en komentar – Jaha!
   I dag tog Gaya ett ofrivilligt dopp. Det var väldigt mycket vatten i bäckarna, vilket det inte brukar vara. Gaya gör som hon brukar, hoppar i bäcken. Oppps det var djupt i dag. Hon kom upp ganska fort igen.

   Det var en del som hade hänt sedan vi gick här sist. Grodorna hade lagt rom och lärkträden knoppas.

- Måste du hålla på och fotografera hela tiden matte, jag bara undrar….

    Att springa, hoppa och fara runt i terrängen är något som Gaya älskar. Hon far runt som ett jehu. Inte lätt att få till ett bra kort å ena sidan, å andra så är det så här det är, full speta.
   Att hålla på med att demolera pinnar och grenar gör att man blir törstig och då måste man ju ta en vätskepaus.

   Dagen startade med minus 7 grader, ingen höjdare. Uppåt dagen blev det bättre, 4 grader plus. Vi bestämde att träffa Cina, Micke och Gizmo för att gå en runda i skogen. Hundarna fick springa lösa, de hade kul tillsammans. Inte lätt att få till bra kort, det var full speta på dem hela tiden.

Kompisar

   I veckan som gått, närmare bestämt i tisdags var Gaya och jag ute och spårade. Tidigare har jag fått berättat för mig att på Ön, där vi brukar vara och spåra, finns det ett par argsinta tjädertuppar. Har aldrig stött på dem tidigare men i dag gjorde jag det.
   Det var när jag la ut spåret som jag korsade tuppens väg. Jag såg den inte men hörde desto mer när den flaxade till då jag var bara några meter från den. Den spände sig, blåste upp sig och kom sakta men säkert mot mig. Måste erkänna att jag tyckte att det var lite obehaglit. De är ganska stora de där tjädertupparna. Nu var det bara en som tur var. Detta möte resulterade i en utmaning för Gaya i spåret, en ”tapp” på ett par tre meter och vinklad i 90 grader.
   Försökte ta ett kort på den med mobilen men det blev inget vidare. Hur som helst så hoppades jag att den inte skulle vara kvar när det var dags för Gaya att spåra.
   När jag fortsatte att lägga spåret så visade det sig att nästan hela det område jag rörde mig på var uppbökat av vildsvin. Det var inte dagsfärskt så jag oroade mig inte över att stöta på dem.
   Gaya är faktiskt en riktig fena på att spåra om jag får skryta lite.  Dagens spår; 375 – 400 meter långt, hade sju vinklar, ett tapp, övergång över ett brett och djupt dike, fyra apporter plus slutapport, samt blöt mark. Allt gick jätte bra. Hon gick bra och tog alla pinnar utom en. Det blåste rätt bra så spåret hade flyttat sig markant på näst sista sträckan och då missade Gaya den apporten som låg där. Bra jobbat Gaya. Tjädern höll sig borta som väl var.
    För övrigt har det varit många, dagligen, långa rundor i skogen vilket är jätte skönt för oss båda.

   Gaya håller sig, peppar, peppar frisk med den nya medicinen. Det är värt varenda krona som jag får betala. Hämtade ut tabletter för två månader i fredags det gick på 1400 kronor. Sedan kommer kortisonen till förstås men det är småpotatis i det stora hela. Vad gör man inte för sin älskade hund.

   Lika vackert väder i dag. Tommy, Gaya och jag åkte till havet. Det var blåsigt men skönt ändå. Finns det något bättre än att vara vid havet? Inte i min värld.
Jag låter bilderna tala. Håll till godo!

En kvarglömd apelsin

Kråkan njuter också

Gaya älskar att springa i vattnet

Undrar hur länge denna bautasten skall stå kvar. Det är ingen stor yta som den står på.

Strandfynd

- Den står det Gaya på!

   Underbart vårväder, då kan man inget annat än att gå en riktigt lång runda i skogen. Vi njöt både Gaya och jag.
   På knappt halva sträckan ungefär så korsade en ekorre vägen en liten bit framför oss. Gaya, som bekant, gillar små djur som springer, hoppar och skuttar. Som väl var hade jag henne i koppel annars hade det säkert varit ”Bay West” med henne igen. Jag lade Gaya ner, hon låg kvar men låg i startgroparna. Gaya fick ligga så länge som det behövdes för att slappna av och släppa ekorren. Tog en stund men till slut kunde vi traska vidare.

   En liten ”mellanmålspaus” blev det också. Vi firade att våren kommit med stormsteg. Gaya firade med viltpastej och jag med ett äpple.

– Nu är jag redo att sätta tänderna i pastejen!

- Mums filibabba!

Underbara vår

   Tre veckor har nu gått och Gaya håller sig frisk. Helt underbart!!! Skall väl inte ropa hej än men jag gläds över varje dag som går utan tecken på sår. Vi är ute och spårar, går promenader i skogen, leker och har kul. Gaya skuttar som en antilop när hon är lös, hon trivs verkligen.

Balansövning

   Bus har hon också hittat på, hyss snarare. Jag älskar att bo som vi gör, med den stora allmänningen jämte vår tomt, rådjuren som hälsar på och allt annat som det innebär. Vad jag inte gillar är dessa förbenade kaniner och fasaner. Gaya har stuckit två gånger under de senaste två veckorna, ena gången efter en fasan, andra gången efter en kanin.
   Första gången så stannade Gaya vid muren när jag tjoade stanna. Jag berömde henne så klart, vad händer då? Jo, Gaya tog ett elegant U-hopp över muren och vips så var hon borta. Vi har en träddunge en bit ut på allmänningen och där rusade hon in. Vart hon sedan stack det vete sjutton. Gaya var borta en bra stund. Jag hann köra en runda bland villorna nedanför dungen och leta efter henne, komma tillbaks till utgångsplatsen när Gaya plötsligt står bakom mig. Då var hon billig skall jag säga. Det är inte lätt att vara glad över att hon kommit till mig då inte.
   Andra gången då hon stack efter kaninen var egentligen värre eftersom Gaya gav mig fingret ett antal gånger. Det började med att en kanin stack ut på ängen från grannens tomt. Återigen tjoade jag till Gaya att stanna. Gaya stannade så fint vid muren. Jag ropade på henne och belönade rikligt. Efter en stund tänkte jag att nu är faran över. Ack vad jag bedrog mig. Gaya satte ”långfingret” i vädret och stack ut efter kaninen. Väl ute på ängen skällde briaderna, som bor två hus längre ner på gatan, när de fick syn på Gaya. Gaya vänder på en femöring, springer in på granntomten och bort till staketet som är mellan dessa två tomter. Där ställer sig Gaya och skäller tillbaks på dessa två hundar. Jag är riktigt förbannad vid detta laget. Går bort till Gaya och suger henne i nackskinnet, läser lusen av henne och drar henne med mig ut från tomten. Väl ute på ängen kommenderar jag fot. Vad gör det lilla monstret då? Jo, sticker igen! Gaya sticker in i dungen och jag efter. Efter en stund kommer Gaya fram till mig, glad i hågen. Hallå matte och hej då matte. Hon sticker igen. Jag ser Gaya hela tiden men hon leker katt och råtta med mig. Till sist var jag så trött på Gaya att jag bestämde mig för att gå ut ur dungen. Bära eller brista. Jag rasslade med en liten, liten plastburk med sex kortisontabletter i, och tänkte att det hjälper väl inte. Hörs ju knappt. Då kommer Gaya lunkande och jag kunde ta henne i örat och nackaskinnet, få in henne på tomten och in i huset. Numera går Gaya aldrig ut utan ett koppel på sig och jag står på vakt ute vid muren. Jag går där fram och tillbaka som en militär. Bara det hjälper så är jag nöjd.

Vårkänslor…

… som följs av ett vårrace…

... och vårbus