Det är tur att vi bor som vi gör, uppe på ”höjden”, så att vi inte behöver vara oroliga för översvämningar. Nissan har varit vattenfylld till bredden, bokstavligen, och mer därtill. Den vägen jag kör till jobbet ligger utmed Nissan. Där stod vattnet ända upp till vägens kant. En familj här i Åled fick ta fram sin roddbåt för att kunna ta sig fram, helt sjukt. Stackars människor! Hemvärnet och frivilliga har jobbat med att bygga upp skyddsvallar utmed Nissan. Det handlar om flera kilometer. Här i Åled har de byggt upp skyddsvallar utmed hela sträckan som rinner genom Åled.
   Regnet har kommit i form av enorma skyfall och det har även varit inslag av hagel. Denna bild är tagen den 18 augusti.

   Gaya, stackaren, har som jag skrivit tidigare, kronisk inflammation i de yttre blodkärlen, som blossar upp lite då och då. Nu har det brutit ut igen och det är ett sår på bakre tassens stora trampdyna. Jag har tidigare trott att Gaya slicka och gnager upp dessa sår men så är det inte. Huden lossnar, stöts bort, så att det blir öppna sår. Det är klart att det gör ju inte det bättre när hon slickar på det. Tratt och en uppblåsbar krage är vad som gäller nu.
   Vi märkte att Gaya var irriterad av något på tassen men jag kunde inte hitta något över huvudtaget. På morgonen dagen efter hade Gaya ett ordentligt sår på trampdynan. Då skall det tilläggas att jag kollade hennes tass vid midnatt och det syntes inget då heller. Det blossar upp väldigt snabbt, men det tar längre tid att läka.
   Gaya äter kortison i liten dos och fick nu öka den rejält. Hoppas att det bättrar sig ganska snart för Gaya har det mycket besvärligt. Det blir inga promenader på grund av smärtan utan det blir trädgården för hennes del. Gaya är nöjd med det, vill gärna inte gå på tassen. Första dagen när detta brutit ut gick Gaya inte ut över huvudtaget förrän sent på eftermiddagen. Hur jag än lockade ville hon inte gå ut. Jag lider med mitt lilla monster.

   Regnet det bara öser ner…. närmare bestämt skyfallet. Ja, ja, det är bra för grundvattnet! Detta sa en kollega till mig för många herrans år sedan och jag kan inte utan att tänka på detta varje gång det regnar väldigt mycket. Positivt tänkande på hög nivå eller hur!?!
   Hur som helst så väntade vi ut regnet, Gaya och jag. Vi hade tur, det slutade ganska så fort. Glada i hågen traskade vi iväg till skogen. Vi tränar hela tiden på att gå med slakt koppel både i fotposition och ”fri gång”. Gaya har varit en fulländad ”draghund” när hon varit kopplad. Nu börjar polletten trilla ner på Gaya och det går mycket bättre, det blir bara bättre och bättre för varje dag som går. Antagligen är Gaya mogen för att ta till sig detta nu. Metoden som jag använder är att stanna så fort hon drar, då skall Gaya komma in vid sidan, sätta sig och ta kontakt med mig innan vi går vidare. Alltså inget revolutionerande i sig men det fungerar. Gaya har lärt sig att när jag säger – Kontakt!, tar hon ögonkontakt med mig. Detta tycker jag är superbra.
   Funny var precis lika dan. Precis som Funny så går Gaya bra när vi tränar lydnad och rallylydnad. När vi var nya i hundvärlden så var det instruktör som sa till oss att vill man ha en bra brukshund i spår, uppletande och sök, så får man ta dragandet på köpet. Novis som man var så gick vi på detta.
   Vi har, med alla våra hundar, prioriterat att de skall kunna gå lösa när vi är ute i skog och mark vilket innebär att koppelgången blir lidande. Med andra ord får vi vad vi är förtjänta av. Det är inte hundens fel!
   Nog om detta och till något riktigt trevligt. Gaya är helt fantastisk när jag vill plocka kantareller, hon är lugn och sansad, väntar in mig och drar inte iväg. Ska kanske tillägga att hon är kopplad. Stannar jag och plockar svamp sätter Gaya sig eller lägger sig. Bra passivitetsträning. Jag plockade ca två liter gula kantareller, stora och fina.
   Väl hemma igen och efter en kopp kaffe så blev det lite hoppträning och mycket bus. Vi har kul ihop Gaya och jag.

- Fokus inställt på ”gula benet”

- Jag älskar mitt ben!

   I dag fick Gaya en ny leksak, ett litet lejon. Den blev uppskattad.

- Du verkar ganska mysig…

- … men det får ändå bli döden, döden!

   I dag började dagen med ett hejdundrande skyfall, inget vidare. Men längre upp mot middagstid började det bli bättre väder.
  Cina och jag hade bestämt att vi skulle spåra i dag. Vi träffades kl. 12.30 i skogen. Vi hade tur, det var uppehåll!
   Jag lade ett spår till Gaya som var ca 300 meter lång med vinklar, små böjar, stora börjar, pinnar i spåret och inte minst över och genom högt gräs, snår, mindre buskar, diken och en väg. Det var nedför backar och uppför, med andra ord en varierad terräng. Det blåste rätt så bra och vinden flyttade sig hit och dit. Gaya gick lugnt och koncentrerat genom hela spåret. Även om hon stundtals gick vid sidan om spårkärnan och snodde i vinklarna så tycker jag att hon gjorde ett bra jobb. Spåret hade flyttat sig i och med att det blåste så som det gjorde. Tittar man på hur vinden låg så har Gaya gått där hon skulle om man säger så.
   När vi väl kom hem var det dags att klippa gräsmattan. När jag kommer och skall klippa under vårt gigantiska lärkträd så har det blåst ner en massa kvistar och grenar. Där på en nerblåst gren sitter kongen som fastnade högt upp i lärkträdet juni 2007 alltså sju år sedan. Det var när Tommy lekte med sin älskade Arrak som kongen hamnade i trädet. Sedan dess har trädet vuxit mycket och vi har följ kongen genom den ena stormen efter den andra. Ner kom den inte. Nu var grenen så torr och stendöd så den blåste väl ner för det. Det känns nästan som att Arrak skickade en hälsning till oss. Nu tycker ni säkert att det slått slint alldeles, kanske det….. men det var en skön känsla.

Så här såg det ut när den röda kongen hade fastnad i trädet. Arrak och Tommy hjälptes åt att lokalisera den, Tommy försökte nå den men lyckades inte så den blev hängande.

   Gaya, som inte är vän med gräsklipparen, stannade uppe på altanen tills jag klippt färdigt. Men när jag klippt klart sprang Gaya ner på gräsmattan, hittade kongen och tyckte att denna torkade urfrätta sak var intressant.

Gaya – Vad är det här?

– Ska se om jag får loss den från grenen…

– Det var lätt som en plätt att få loss den från grenen.

Den här var kul!

– Vad är på gång nu då?

– Äh… jag bryr mig inte, leka med den här är mycket roligare.

Ha det så bra, ni som kikar in här!

   Nu har det blivit en nytändning vad gäller att spåra. I dag träffades vi, Cina, Micke och Gizmo vid Skedala Västra. När vi kom fram var vädret si så där, sol, väldigt kvavt och det åskade på långt håll.  Vi la våra spår, Tommy lade ett spår åt Gaya och Micke åt Gizmo. Vi hade suttit i tjugo minuter i väntan på att spåret skulle bli ”lagom gammalt”, så kommer det världens skyfall. Man hann knappast knäppa med fingrarna från att det varit sol tills det fullkomligt vräkte ner. Det var knappt att vi hann in i bilarna en gång.
   Tommy och jag diskuterade hur vi skulle göra eftersom vi insåg att spåret kommer att flyta iväg. Jag måste dock säga att jag var lite sugen på att testa för att se hur det påverkar Gayas spårande.
   Spåret hade legat i en timme och det fortsatte att vräka ner. Tio minuter senare slutade det regna lika fort som det kommit. Vi bestämde oss för att gå spåret. Lyckades Gaya inte med denna uppgift skulle vi lägga ett kort rakt spår så att det skulle bli ett positivt slut för Gaya.
   Gaya jobbade stenhårt och löste sin uppgift med bravur. Hon snurrade en del i vinklarna och blev lite okoncentrerad när hon hörde de andra. Men Gaya plockade spåret igen och slutförde spårandet. Tommy hade lagt tre apporter i spåret och Gaya tog bara en. Jag såg att Gaya gick ca en meter från den tredje apporten. Normalt brukar inte det ha någon betydelse, hon plockar dem ändå, men inte i dag.
   Vad det gäller slutet så har vi kört med boll eller som i dag en favorit latex – pip – anka. När Gaya kom till slutet fortsatte hon att spåra där Tommy hade gått ut på vägen. Jag höll igen och Gaya gick tillbaka och markerade slutföremålet. Därefter gick hon direkt tillbaka och spårade vidare. Vi har nu konstaterat att favoritleksaker inte duger som slut. Nästa gång skall jag testa med en slutapportpinne. Det verkar onekligen som att spårandet är mycket viktigare för Gaya än vad slutföremålet är.
   När vi kom hem var det en trött Gaya som gick ut och lade sig på altanen.

Innan vi lade spåret var det lite ”fri tid” för hundarna. Gaya hittade en toppen pinne och Gizmo tyckte också att den var bra.

Här sitter sällskapet och har det gott precis innan regnet kom.

Gizmo tränar passivitet och Gaya sitter i bilen och laddar.

Äntligen hemma!

En trött Gaya tar sig en lur.

   När Gaya hade vilat en stund plockade jag fram Amarullalådan och stoppade i godis, tejpade igen den och gav den till Gaya.

Gaya tar lådan och traskar iväg till favoritstället under lärkträdet.

Det tog inte lång tid innan lådan var öppnad och godiset uppätet. Gaya hade roligt en liten stund i alla fall.

Jag avslutar med en bild på lille Gizmo när han ”röker cigarr”.

   Nu har jag äntligen fått min nya kamera! När Varg åkte hem till sig fick han min gamla kamera och därmed har jag varit utan kamera i några dagar nu. Men… den som väntar på något gott väntar inte för länge!
   Jag har inte lärt mig kameran ännu men jag har så klart provfotograferat i eftermiddag. Kameran är en Panasonic Lumix DMC-FZ200. Den skulle jag haft med mig på safarin då hade det blivit bilder som heter duga.
   Bilderna nedan är tagen med den nya kameran och inte redigerad något alls, jag har inte skärpt till dem en gång. Som ni förstår så skall det bli väldigt roligt att fotografera till hemsidan nu. Ju bättre bilder desto roligare att lägga in.