JEPPEKROKENS FUNNY FACE
* Stamtavla   * MH och MT

   Min älskade Funny har lämnat oss och flyttat till andra sidan Regnbågsbron. Funny fick somna in den 11 oktober.

  Mattes lilla älskade pärla…
   Vi hämtade dig hos Anita i Nyköping och det har vi aldrig ångrat. Då var du 6 månader gammal. En norsk liten tjej som var väldigt speciell från dag ett. 
   Du kom in i mitt liv när jag behövde dig som mest. Genom många svåra år har du funnits där för mig. 
   Du har gett mig en ovillkorlig kärlek som jag inte alltid orkat gengälda. Vi växte ihop till ett oskiljaktigt team.
   Du kommunicerade, pratade, med mig genom att använda framförallt dina ögon men även läten och kroppsspråk. Vi förstod varandra väldigt väl. Det var ett ömsesidigt givande och tagande hela tiden.
   Du Funny, startade något i mitt liv som betytt otroligt mycket för mig. Till en början ”delade” vi på dig Tommy och jag. Det upptäckte vi ganska så snabbt att det inte var så lyckat. 
   Du och jag gick kurser i lydnad. Vi kom in i tävlingsgänget. Trots att jag sagt att vi aldrig ska tävla så gjorde vi det. Kommer ihåg när vi tävlade i Kvibille ridhus. Du gillade läget för där fanns ju ditt favoritgodis, hästskit. Du mumsade på och jag försökte få till lydnadsmomenten. Det gick inte så bra men vi fick oss ett gott skratt.
   Spåra gjorde vi tillsammans med ett glatt spårgäng. Det slutade med att vi tävlade i appellklass och det gick bra. Du var duktig på att spåra och plocka apporter. Tyvärr satte dina ryggproblem stopp för det efter ett tag. 
   Du var en riktig fena på hjärngympa. Oj vad vi har gjort mycket sådant. Du har till och med hamnat i Åsa Tova Bergs bok. 
   Sedan kom rallylydnaden in i vårt liv. Vi tävlade och du gjorde alltid bra ifrån dig. Du blev rallymästare ganska fort. Du älskade rallyn.
   Du var lätt att ha med sig vart man än gick. Fast att vara i stan var inte kul. Det slapp du så klart.
   Du hade stor integritet och den blev större ju äldre du blev. Du bestämde vem som skulle få hälsa på dig och när. 
   Du har fostrat Arrak, det var du inte riktigt mogen för. Därefter blev det till att fostra Linas Aska vilket gick lite bättre. Sedan var det dags för dig att fostra lilla Gaya och det gjorde du med besked. Henne fostrade du och satte på plats hela tiden ända tills slutet. Hon försökte ta över vid ett par tillfällen men det satte du stopp för. Jag tror att du njöt av att sätta henne på plats och att ge henne ett tjuvnyp ibland. 
   Du svarade på Gayas lekinvit ibland och ibland bjöd du in till lek. Ni höll på med era pinnar, stora sådana. Det var dragkamp på hög nivå kan man säga. Fast nu på slutet så orkade du inte gå med på skogsrundorna. Det blev lite kortare rundor för din del, bara du och jag. 
   Du älskade att vara vid havet. Man kunde riktigt se på dig hur du njöt. Du puttade bollen med nosen till mig och så sparkade jag den tillbaks till dig. Att slänga sig på rygg i sanden gillade du också, då lekte du med bollen genom att använda dina framtassar. Det så härligt ut. Gömma bollen i sandgropar som du grävde var också något du tyckte var kul.
   Du lekte som en katt i vattnet med en boll när vi var vid Torvsjön och badade. Det tog alltid lite tid innan du kom igång med att simma. Men sedan så var det ingen hejd på simmandet. Bara du fick leka din ”kattlek” mellan varven så var det bra.
   Du lade dig gärna tillrätta i husses knä, din älskade husse som du ogärna delade med Gaya. På morgonen när husse satt och åt frukost backade du in mellan hans ben för att få den dagliga morgondosen av klapp och kel. Ibland ville inte husse klappa dig, då tittade du på honom med dina fina ögon och då föll han till föga så klart. Vem kunde säga nej till den bedjande blicken? Varken husse eller matte kunde det. 
   Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om dig Funny, mattes pärla, Silvernos. Kärt barn har många namn. Jag skall avsluta med vår sista dag tillsammans, den var så fin.
   Vi hade tid hos veterinären klockan tre. Jag valde att gå hem från jobbet på förmiddagen för att tillbringa dagen med dig. Gaya fick sin motionsrunda sedan åkte du och jag till din och min favoritplats, havet. Vi lekte med bollen, du sprang faktiskt en hel del vilket du inte gjorde annars. Du hittade en stor gren som du lekte med själv sedan lekte vi tillsammans med den. Du lade dig på rygg, precis som du brukade, och lekte med bollen. Efter ett tag ”soppade” du sönder bollen, det gjorde du med alla gummibollar som du kom åt. 
   Vi satte oss på klipporna och mös tillsammans en lång stund, det var underbart. Jag tror att du kände på dig att något skulle hända, du tittade på mig på ett sätt som att du förstod att det var sista gången vi var tillsammans där på stranden. Samtidigt som det var en väldigt fin stund som vi hade tillsammans så var den fruktansvärt tung och sorlig.
    Jag tänkte att vi skulle ta en liten runda i talldungen också, där som vi varit i en hel del och haft kul. Men du var av en helt annan åsikt. Du var lös och du valde att gå bort till bilen. Du satte dig bakom bilen och tittade på mig. Nu fick det räcka tyckte du, du var trött. 
   Vi stannade till vid kiosken och köpte glass. Du älskade vaniljglass. Jag köpte en stor strut som vi delade på. Jag kröp upp till dig bak i bilen och där satt vi och åt glass. Du fick så klart det mesta. Det var en fin stund. Det var så svårt och sorgligt att tänka på att om en timma skulle vi vara hos veterinären. 
   Vi hämtade Lina som var snäll och följde med upp till Slöinge som stöd. Lina fick gå en liten runda med dig när vi kom fram. Det var viktigt för Lina att få en liten egen stund med dig.
   Du har aldrig gillat att gå till veterinären. Man fick näst intill dra dig in genom dörrarna. Denna dag gick du in utan några som helst protester. När vi kom in i entrén så gick du bara vidare in genom dörrarna in till behandlingsrummen. Att gå upp på vågen, som vanligtvis inte var populärt, gjorde du utan att tveka. Det visade sig att du tappat tre kilo på ganska kort tid. 
   Du och jag kom in i det rum där du skulle sluta dina dagar. Det var så svårt att fatta att du bara om några minuter inte skulle vara med oss längre. Du fick en lugnande spruta, började bli dåsig, då lade du dig tillrätta i mitt knä, du visste vad som var på gång. Allt var så lugnt, fint och värdigt. Du fick den slutliga sprutan och somnade in i mitt knä. Jag låg kvar hos dig en ganska lång stund, det kändes bra. Jag grät och grät och ditt huvud blev alldeles vått. Du var så varm och go och det var svårt att förstå att du inte fanns längre. Samtidigt som jag kände det som att jag svek dig så kände jag att detta var det enda rätta mot dig. Du hade ont av dina ryggproblem, var stel i bakpartiet och det var jobbigt för dig. Till sinnet var du fortfarande ung och du kunde se så ung ut. 
Den 12 december skulle du fyllt 11 år, en aktningsvärd ålder.

   Tack Funny för dessa år som vi har fått ha dig här hos oss! Du har verkligen förgyllt tillvaron inte bara för mig och Tommy utan även för Varg, Lina och Linas familj.

   DU fattas mig min älskade Funny! Ha det så roligt tillsammans med Arrak, Aska och alla de andra som finns på andra sidan Regnbågsbron.

   Jeppekokens Funny Face 021218 från Norge, kallad Funny, blev vår för tre och halvt år sedan. På grund av olyckliga omständigheter fick vi avliva vår förra hund och letade med ljus och lykta efter en liten rottisvalp men det fanns ingen att få tag i just då. Efter att ha varit i kontakt med Rottweilerklubbens valphänvisning så fick vi tips om att ringa Anita Whitmarsh. Hon hade en tik på då sex månader som skulle gå som avelstik men saknade en tand så det gick om intet. Anita har fött upp rottisar i många år och skulle nu ha sin sista avelstik, och gjorde ett för henne svårt val, att sälja Funny. Efter ett långt samtal hade vi turen, att i konkurrens med många, få köpa Funny. Två dagar efter samtalet åkte vi till Nyköping och hämtade Funny. Resan hem gick väldigt bra. Hon låg och sov tryggt och gott hela vägen hem.
   Funny är en lugn stabil  och ”pratglad” hund som är bra på att vakta med måtta. Hon är glad i människor även om hon kan vara lite reserverad ibland, ska själv välja om och när hon ska ta kontakt, vilket vi tycker är positivt.

   Varför föll valet på just rottweiler då? Vi tycker att det är en robust hund med mycket potential, en brukshund som kräver mycket engagemang från sina ägares sida. Dessutom är det en vacker och ståtlig hund med mycket pondus. Rasen som sådan passar oss också därför att det blir mycket skog och mark. Spår är ett stort intresse för Funny har det visat sig. Att pälsen dessutom är ”trimningsfri” är en stor bonus.  Denna lilla norska dam har gett oss ett ”nytt liv” kan man säga. Vi har tidigare haft hund, var och en på sitt håll och också tillsammans, men då inte varit så engagerade som nu. Det ger en otrolig glädje att träna tillsammans med likasinnade människor och inte minst alla dessa underbara hundar. Vi har gått nybörjarkurs, allmänlydnadskurs, aktiveringskurs, tävlingsförarutbildning, appellkurs och appell fortsättningskurs. Vi har haft bra kursledare som har stöttat och stimulerat oss att gå vidare, den ene mer än den andre och totalt sett har det gjort att vi har börjat tävla i lydnad och bruks. Något som vi för övrigt aldrig skulle göra, trodde vi. Vi har tävlat några gånger med varierande resultat. Men för att citera Lena Mattsson: ”Att tävla är ett fritidsintresse, det ska vara roligt när man gör det!” Det har för oss blivit en gyllene regel.

   Det handlar inte bara om att träna lydnad eller spår, det är ju lika viktigt med hjärngympa. Funny älskar att lösa olika problem, lägga kuber i varandra, göra ringpyramiden, leta upp saker, hoppa i rockring osv.  Hon går in för sin uppgift med liv och lust. Det är underbart att se glädjen i ögonen när man plockar fram grejerna. Lika roligt som hon tycker det är att jobba, lika skönt tycker hon att det är att koppla av på sin plats i soffan. Den nya utmaningen är ett knoppussel med tre bitar, därefter kommer ett sifferpussel på fem bitar. När vi tränar in dessa saker så arbetar vi med klicker, en mycket bra förstärkare.
   Funny hade tidigare det jobbigt omkring löpningarna eftersom hon blev skendräktig. Under skendräktigheten tog Funny en liten boll till valp och slickade på den nätterna igenom. Hon gnällde ganska mycket stundtals, var väldigt flockkänslig och producerade mjölk. Detta gjorde att hon behövde medicinsk behandling. Det krävdes mycket mer av oss än vanligt för att distrahera det hela - tänker då på motion och hjärngympa. Det hjälpte faktiskt en del. Träna fick vi göra i mycket mindre ”doser” för uthålligheten var mindre än normalt. Det blev många och långa strand- och skogspromenader med mycket lek och lite mindre träning. En annan anledning var att vi hade köpt en rottweiler till, en hane. När jag ringde runt till olika veterinärer för att höra hur de såg på det hela så rekommenderade samtliga en kastrering.  Detta sammantaget gjorde att vi beslutade oss för att låta kastrera Funny i november 2005.

   Kastreringen är något som vi definitivt inte ångrar. Funny blev en helt annan hund efter den operationen. Hon blev mycket piggare, mer på alerten, och hon har en helt annan uthållighet när vi tränar. Dessutom slipper hon alla besvär före, efter och under löpen. Det enda nackdelen med ingreppet var veckan efter operationen då Funny var riktigt dålig. Enligt veterinären så skulle Funny vara uppe och vara mer eller mindre som vanligt på tredje dagen, men inte Funny inte. Denna godisglada tjej reste sig inte ur korgen hur vi än lockade med den ena godbiten efter den andra. Hon hade ingen som helst lust till något annat än att ligga i sin korg. Efter en vecka med många telefonsamtal och en stor oro så uppsökte vi veterinären som konstaterade att det troligen var medicinen Rimadyl som påverkade henne på detta sätt. Rimadyl är ett antiinflammatoriskt och smärtlindrande preparat. Det tillhör, enligt veterinären, inte vanligheterna att hundar reagerar så kraftigt på denna medicin. Vi slutade med dessa tabletter, det dröjde inte mer än två dagar så var Funny nästan som vanligt igen. Det dröjde en månad innan vi var igång som vanligt med träningen ute igen. Som tur var så hade vi ”hjärngympagrejer” att ta till så att hon fick lite stimulans under tiden.
   Funny ger oss många, många glädjestunder. Jag tror aldrig att vi kommer att vara utan hund, inte så länge vi kan ge hundarna det som de behöver för att ha ett rikt liv.
   Funny har nu kommit upp i den aktningsvärda åldern av 5,5 år. Tyvärr har det visat sig att Funny lider av en kronisk skada i ryggen och på vänster has. Mellan sista ryggkotan och första svanskotan växer det brosk vilket gör att kotorna trycks utåt och detta i sin tur orsakar smärta och hälta vid överansträngning. På väster hasled har det blivit pålagringar. Ibland kan det räcka med en lång vandring i skogen för att Funny skall reagera och bli stel och halta kraftigt. Oftast får hon dock besvär när vi tränat lydnad eller spårat.    Detta påverkar hundträningen en hel del och träningen blir inte riktigt lika målmedveten som tidigare. Som det ser ut nu blir det inga tävlingar i lydndad och spår. Nu tränar vi mer för att det är roligt att göra saker tillsammans och för att Funny skall få det hon behöver och tycker är roligt. Målet att tävla rallylydnad kvarstår dock. Det är inte fullt lika ansträngande för Funny. Livskvalitet är Funnys rättighet!