Kan ni tänka er, lika fint väder i dag! Hela eftermiddagen har vi varit ute i trädgården. Jag har räfsat ihop allt som trillat ner från lärkträdet. Det vill säga tusentals kottar och en massa grenar som trillat ner när det blåst och stormat. Tommy har målat på huset och Gaya har drällt omkring och ”småpulat”.
   Efter räfsandet blev det ett träningspass för Gaya. Vi tränade olika rallymoment, lydnadsmoment, inkallning med ställande, med mera.
   Framåtsändande till kon är ett moment i rallyn som håller på att träna in. Jag gör det med hjälp av tasstarget. Vanligtvis så brukar jag ha en kakelplatta till hjälp men den är som bortblåst så det fick bli en bit musmatta. Gaya trodde att det handlade om att städa undan den så det gick inte så bra i början. Där ser man vikten av att använda olika saker/material när man tränar. Efter ett tag fattade hon vad jag förväntade mig av henne.

Mattes underbara lilla monster!

   Apportering gillar Gaya. Jag har haft en lätt metallapport till Gaya eftersom hon tuggat så mycket på träapporterna. Men den var också som bortblåst, den ligger säkert där kakelplattan ligger. Så i dag plockade jag fram en relativt ny apportbock i trä. Funny har haft denna apportbock och den är näst intill som ny. Andra apportbockar som vi haft och tränat med tidigare är ganska söndertuggade av Funny, Arrak och Gaya. Gaya har väl aldrig apporterat utan att tugga på apportbocken. Kan ni tänka er, och till min förvåning, i dag tuggade hon inte alls på träapporten. Inte en enda gång. Vi höll på ett bra tag med apportering, både ”vanlig” apportering och i kombination med hopp.

Vanlig apportering …

… och i kombination med hopp.

   Gaya är så träningsvillig och inte minst rolig att jobba med så jag känner mig alltid lika varm inombords när vi håller på och tränar. Många som tränar hund blir missmodiga, irriterade, sura på sin hund och vissa till och med skäller på sin hund när den inte gör som den förväntas göra. Det är aldrig hundens fel när det inte går så som tränaren förväntar sig. Det är definitivt inte så att jag slår mig för bröstet och tycker att jag är superbra på att träna hund. Men jag kan nog gladeligen säga att jag aldrig blir irriterad eller arg på Gaya när det inte blir som jag tänkt mig att det skulle bli. I sista änden är det ju trots allt jag som inte har varit tillräckligt tydlig för att få fram ett önskat beteende.
   Visst kan jag bli och blir skogstokig på Gaya mellan varven och det med all rätta. Det är vid tillfällen då hon hittar på saker som hon definitivt inte får lov. Jag syftar då på att tex jaga kanin, klippa en och annan fasan, göra utfall mot vissa svarta hundar och skälla ut sådana tvåbenta varelser som ser och beter sig hotfullt. Det sista kan jag nog innerst inne tycka är rätt så bra för jag kan gå ut utan att känna mig orolig över att någon/ något skulle göra mig illa när jag har Gaya med mig. Jag har inte valt rasen utan ”baktanke” om jag säger så. Rottweilern är den mest lojala, mjuka, kelsjuka, snälla, människoälskande, barnkära, träningsvilliga, arbetsnarkoman, tillgivna och underbaraste hund tillika en fantastisk vakthund som inger trygghet och livskvalitet är det bästa man kan ha. Partisk…ja självklart,….men det bjuder jag på.

   Sol och 17 grader varmt, underbart. En sådan dag som denna kan man ju inte göra annat än åka till havet. Havet var ju platsen med stort P för Funny och det är det för Gaya också.

– Att springa i vattnet…

och sedan tvärnita är superkul tycker Gaya.

– Det här är livet!

Vårtecken och träning

   Det såg så skönt ut i dag när man tittade ut genom fönstret, ingen sol men ändå inbjudande. Ack vad jag bedrog mig, det var ganska kallt. Vi, Gaya och jag, körde upp i skogen. Där är det i alla fall bäst att gå en sådan här dag.
   Kameran var med i dag och vårtecknet med stort V skulle förevigas. Det är knappt en vecka sedan jag såg den första tussilagon. Eftersom solen inte var framme så stod de ”ihopkurade”. Inte till sin fördel om man jämför med när de är fullt utslagna.

   I dag skulle Gaya få gå med sin klövjeväska igen. Det blir lite mer av promenaden då. Gaya har inte så mycket i ännu, bara två rullar bajspåsar i varje sida. Nästa sväng med väskan skall jag öka vikten lite. Men bara lite, jag går väldigt sakta framåt när det gäller ökandet av vikten.
   Inte nog med att Gaya bär på väskan, hon skall också ha sin kära boll i munnen. Men det är ju bra, för då käkar hon inte så mycket onyttigt om jag säger så.

– Hmm, vad är det som låter?

   Det blev lite miljöträning i dag. Där vi går finns det en motorcross bana och på helgerna är det fullt ös där. Det är ett hiskeligt smattrande från motorena. Gaya måste uppfatta ljudet som enormt högt när till och med jag tycker att det är högt. Jag som då hör väldigt dåligt, lomhörd var namnet.
   Crossen far förbi precis intill vägen som vi går på och Gaya hittade ett perfekt ställe att stå på, dessutom lagom långt bort. Hon tittade nyfiket på dem när de for förbi.

– Här är det kul att stå och titta när crossförarna kör förbi.

Säg vad inte denna hund har gjort….

   I förgår när Gaya och jag var i skogen hittade Gaya en baguette med räkmajonnäs eller dylikt. Denna baguette var dessutom invirad i gladpack. Gaya tyckte att detta var en finfin lunch och glufsade i sig den. Jag gjorde mitt bästa för att få ut baguetten men fick bara ut en del räkröra i handen och på jackan. Gaya tänkte inte släppa detta byte, över min döda kropp verkade det som att hon tänkte. Min hand var inne i Gayas mun igen och hon bet allt hårdare om bytet. Min tumme var mellan baguetten och hennes tänder. Att den inte tillhörde baguetten fanns inte i Gayas värld. Allt detta skedde på några sekunder. Man kan inte beskylla Gaya för att vara långsam med det hon tar sig för.
   Jag gick sedan och eldade upp mig och blev rent ut sagt himla förbannad på folk som inte har vett att ta vara på sitt skräp själva. Att Gaya åt baguetten är väl inte hela världen men plasten kan ju ställa till problem. Slänger man, som i detta fall, mat med plast om, kan man åtminstone ta av plasten kan man ju tycka.
   I dag var vi nere vid havet. Då kom plasten ut den naturliga vägen. Jag blev väldigt glad över detta. Nu slipper vi gå till veterinären med detta.

En lättad Gaya

   Det var en mycket glad Gaya som sprang runt på stranden. Utan sko, äntligen. Nu har klon läkt och Gaya slipper låta som en gammal gumma som asar foten efter sig när hon är ute och går.
   Några dopp, ett par strandfynd och mycket lek var det för Gayas del. Hon njöt verkligen.

– Jippi, det här var kul!

Strandfynd 1

– Det var blött!

Strandfynd 2

Strandskatorna flyr fältet

GAYA – EN JAKTHUND?

   Som ni kan förstå av rubriken så har Gaya varit i farten under vår skogsrunda. Vi hade precis avslutat en perfekt inkallning, en sträcka på ca 60 – 70 meter. Gaya fick kommandot ”Hopp och lek”. I samma andetag som jag vänder mot det håll vi skall gå på så sticker Gaya. Jag ser samtidigt en kanin som Gaya sätter fart efter. Allt händer inom några få sekunder. Jag försöker få stopp på Gaya men det är lönlöst. På denna sträcka som vi går är det en skarp högersväng och jag ser följaktligen inte bortom denna sväng. När jag passerat svängen – ingen Gaya. Jag busvisslar flera gånger – ingen Gaya. Jag fortsätter gå. Rätt som det är kommer Gaya småjoggande från en angränsande skogsväg. Jag var riktigt förbannad och det märkte Gaya för hon kom fram med låg kroppsställning och svansen mellan benen.
   Efter detta så fick Gaya gå fot en längre sträcka utan koppel och efter det återstående sträcka fot i koppel.
   Ja… det var den rundan det!

En trött, slemmig och skamsen Gaya.

   Vilken vårdag det är i dag! I natt har det varit frost men det är helt ok när dagen blir så fin. Jag och Gaya åkte ut i skogen, till samma ställe som vi var i går. I går var Gaya på badhumör, hon bokstavligen dök ner i bäcken med huvudet före. Tyvärr var inte kameran med i dag. Ni kan ju tänka er hur hon såg ut när hon kom upp igen. Det var ingen vacker syn eller doft för den delen. Skon var full med vatten och det var bara till att ta av den. Springa utan sko? Nej, nej den tanken fanns inte. Krama ur så mycket vatten som möjligt från tassen, på med dubbla bajspåsar och på med skon igen.  Resten fick jag ta när vi kom hem.
   Väl hemma igen var det duschen och ett välbehövligt ”bad” som väntade. Vattnet som rann av Gayas kropp var allt annat än klart om jag säger så. Innan jag skulle bada henne lade jag ut en stor handduk på golvet. Det positiva med detta bad Gaya tog sig, var att jag fick ett svart fint tassavtryck på handduken. Det i sin tur innebar att jag kunde få ett perfekt mått på hennes tass inför köpet av Muttluks skor.

I dag nöjde sig Gaya med att springa omkring och ”plocka” grenar. Tack och lov!

   Det var mycket intressanta dofter inåt skogen i dag.
   Det blev lite lydnads träning också, inkallning, plattsläggande, fotgående, vändningar med sättande m.m. Gaya är väldigt duktig när det inte är något som stör henne. Är det något som kallar på hennes uppmärksamhet är det en aningens svårare med koncentrationen.
   Leta kotte och balansövning blev det också.

   Nu har våren kommit på allvar. Krokusen blommar och solen skiner. Solen är varm och skön om man är i lä.
   Gayas klo har äntligen kommit igång med läkningsprocessen. Ett hårt hölje har vuxit ut på så gott som hela klokapseln. Det är bara på en liten, liten bit som det inte är fullt läkt. Med det menar jag att det är en hinna över men inte något hårt hölje. Gaya får fortfarande gå med tratt när vi inte har koll på henne. Vill inte att hon skall slicka upp det nu när vi ”nästan är i hamn”.
   Uppdämd energi finns det gott om i Gayas kropp. Hon fullkomligen stussar som en gummiboll och vet inte riktigt hur hon skall bete sig. Fasanerna går i alla fall trygga, alltid något. Fast inte länge till.
   Jag har varit sjuk nu i över en vecka, bihåleinflammation orsakat av virus. Ingen höjdare. Har varit hemma från jobbet och det är inget som jag är i första hand. Skall mycket till innan jag stannar hemma. I dag beslöt jag mig att gå ut en sväng med Tommy och Gaya. Vi körde upp i skogen.
   I dag fick Gaya springa lös. Skon var så klart på. Snacka om en lycklig Gaya. Hon for dock inte runt så mycket som jag trodde att hon skulle göra. Hon ville gärna gå ner i bäcken och i vattenansamlingarna utmed vägen, men där gick gränsen. Jag blev alldeles varm inombords när jag såg hur mysigt Gaya tyckte det var att springa fritt.

– Jippie!

– Livet leker igen, lite i alla fall.

Självvald vilopaus.

– Nu är det dags igen!